Min son fyller 5 månader imorgon så jag har gått ner ca 0,9 kg i veckan. Började på 106, herregud vilken siffra!! Nu 87 och det går bara nedåt. Jag räknar points eller kcal, det är det enda som funkar för mig, plus att jag inte sitter still mycket under dagen då jag har en liten att se efter. Och mer bråttom lär jag ju få när lillplutten börjar krypa, han är på G nämligen.

Men jag har en bit kvar såklart.... Tänker gå ner till under 70. 69 känns som en fin siffra jag tror jag siktar på 69. När jag har gått ner förut så jag har ju såklart dragit åt det extrema hållet och landat på 58 men ändå inte tyckt att jag har varit tillräckligt smal....

58 kg och inte tillräckligt smal!!!!?? Det är ju sjukt! Och det var exakt så jag såg ut också...sjuk. Jag pluggade då och för att kunna dricka vin på festerna och krogen så åt ja bara melon under dagen, sen en pastarätt innan jag gick ut, så jag ändå skulle kunna hålla poinsten och gå ner. OCh så sprang jag ju såklart flera dagar i veckan. Men tyvärr skadade jag foten och fick operera, men det blev inte bättre så jag har inte kunnat springa på flera år.

När jag slutade plugga och fick mitt drömjobb i samma veva som jag skrev en stressande examensuppsats så började min vikt gå uppåt igen. Lägg till att jobbet plötsligt blev jättestressande när 5 kollegor slitade men jag fick ingen ersättare utan en enorm arbetsbörda. Sen träffade jag min nuvarande man som lagar fantastiskt god mat!! Så blev det mat och vin hela helgerna... Själv har jag inte varit nån matlagare direkt, max 5 ingredienser i en maträtt annars blir det för komplicerat och drygt    och jag tröttnar.

Så vågen sa bara plus plus plus pch sen blev jag gravid. 

Men nu så går det nedåt!!  

jag gör det. Ofta. Varje gång ja får en chans att önska någontin, som när jag hittar en ögonfrans på kinden ja kan blåsa bort, eller när klockan slår 17:17, 11:11, 21:21. Då får man önska sig något.

Jag önskar mig alltid att min man och familj kommer leva länge länge länge..

Det känns som att det bara är jag i hela världen som tänker på döden. Ni andra pratar då inte om det,

Ibland önskar ja att jag var så religiös att ingenting kunde få mig att tvivla på vad som händer härnäst, när man dör menar jag. Men ja är inte religiös. Jag tror på nånting, en gud, en känsla.

Och ja är livrädd för å dö.

När det blir tyst.

TOMT

TAR SLUT

STOPP

Och sen är allting över..bara borta.

Då var det dags att börja blogga igen..

Vet inte riktigt varför jag vill göra det, antingen är jag uttråkad efter en lång dag på jobbet och semestern kommer först på fredag.

Men jag känner mig också väldigt lycklig! Nygift och kär… så jag vill dela med mig av det också.

På fredag får jag semester, då åker jag och min man ner till Jämtland i några veckor. Underbart härligt att kunna säga ”jag och min man”. I Snaaart två månader nu har vi varit gifta!